Kan en robot ha ett medvetande ?

I ett avsnitt av radioprogrammet Filosofiska Rummet diskuteras om robotar kan ha ett medvetande . Om de kan uppleva doften av en ros eller se “blåheten” hos en blåklint. Deltagarna ( bl a Martin Ingvar ) ansåg det, det fanns ingen som argumenterade emot .
Jag anser i likhet med neurofysiologen och nobelpristagaren Gerard Edelman att idén om att datorer kan “tänka” eller “uppleva” vara ett av vetenskapshistoriens största misstag [1]. Även fysikern Ulf Danielsson funderar i de banorna.

Tänkandet , medvetandet och upplevandet har en djup biologisk förankring i våra levande kroppar. [2]
Känner sig en robot stolt när den lyckats med något ? Känner den sig frustrerad när den inte lyckas klara av en uppgift ? Hur ska man implementera upplevelsen av smärta i roboten ?
Låt oss säga att vi i framtiden konstruerat “smärtreceptorer” , sensorer som skickar signaler till robotens “hjärna” när robotens kropp skadas eller riskerar att skadas. Det är lätt att programmera in att den ska säga “Aj, det gjorde ont” och att den ska röra sig på det sätt vi vet människor rör sig när de har ont.
Men hur får man i programmet in smärtupplevelsen? Följer den “med på köpet” ? Om det istället kommer signaler från kemoreceptorer i robotens näsa till robothjärnan och dessa signaler enligt programmet detekteras som “nybakta bullar” , roboten säger : “här luktar nybakta bullar” . Hur och var i programmet kom upplevelsen av nybakata bullar in ?

Eftersom det inte fanns någon som argumenterade emot Martin Ingvar i programmet föreslog jag filosofiska rummet att de kunde göra ett inslag med personer som är insatta i Life-mind hypotesen ( t ex enactivism eller biosemiotik ). Se även sten i huvudet !

[1] Edelman (1994) Bright air brilliant fire s 228

[2] Biologin brukar generellt inte intressera sig för subjektiva upplevelser, det anses ligga bortom vad som räknas som vetenskap, men det finns undantag se enactivism , biosemiotik . Robert Rosen , Maturana & Varela