Dags att skrota en naiv Mendelgenetik ?

Genetikundervisning, från högstadiet upp till Universitet börjar med munken Gregor Mendels korsningsförsök . Man lär sig om  dominanta och recessiva egenskaper, man gör korsningsschema och räknar klyvningstal på ärtors färg, skrynklighet etc. Sedan brukar man gå över till ögonfärg. Två heterozygota brunögda personer har 25 % sannolikhet att få ett blåögt barn, men två blåögda kan inte få ett brunögt barn.

Om någon elev/student påpekar att ögonfärg har fler nyanser än blått och brunt, säger läraren (t ex jag)  att det egentligen är mer komplicerat, det är fler gener inblandade. Men för att överhuvudtaget kunna förstå genetik måste vi börja med en enkel modell.  

Men det finns allvarliga problem med detta menar Kostas Kampuorakis författare till bl a boken Why we got Mendel Wrong- and Why It Matters. Det ger en felaktig bild av hur gener fungerar. Should we give  peas a chance ? — Nej, svarar Kostas

Videoklippet nedan är från ett Mendelsymposium på Konrad Lorenzinstitutet .
(orkar du inte se hela rekommenderar jag du startar från 21 min)

Under Kostas videoklipp finns ett klipp av Jack Brown (They’re not blueprints) som på 14 min lyckas med att förklara:

1) Mendelhistoria, 2) Problemet med den modellen, 3) Waddingtons epigenetiska landskap som bättre alternativ
4) Presentera en egen modell över hur gener samverkar vid organismens utveckling .
Som Wannabe-youtuber är jag mycket imponerad !
(min egen kritik av genocentrism ligger inte på den nivån)